Det har funnits de som undrat varför jag alltid gått runt med en plastpåse i stället för typ en ryggsäck

                                               Soloutställning ValstaKonst, Märsta, Sverige, 21.2 - 8.6.2025. 

                                                                                                                                                                                       Foton av Giulia Cairone

När jag gick på högstadiet såg jag inte klok ut. Jag ville vara punkare, men visste inte riktigt hur en sån ser ut, så det blev mest bara konstigt. Så jag borde nog blivit mobbad, men ingen vågade röra mig för alla de hårdaste killarna i vår förort var finnar, som jag. Det här var första gången jag förstod att jag var del av en större gemenskap.

Oljefärg och oljekrita på jute, 81 x 60 cm,  2024

För fem år sen läste jag en artikel om yrkeskriminella. Till artikeln hörde en inforuta om vilka kriterier man måste uppfylla för att kunna räknas som yrkeskriminell. Jag uppfyllde alla de kriterierna. Eller, alltså, jag gjorde det när jag var ung. Åren mellan jag var 17 och 24, stal jag varje dag och livnärde mig på det. Men jag hade aldrig kommit på tanken att jag skulle varit kriminell. Att sno var bara nåt jag höll på med, och jag har alltid tänkt att en kriminell är mer så där som de hårda finska killarna var när jag växte upp. Tuff liksom. Men enligt den här artikeln hade jag alltså varit yrkeskriminell när jag var ung.

Oljefärg på jute, 85 x 61 cm, 2024

Jag har aldrig vetat vad jag är innan nån annan berättat det för mig. Jag visste inte att jag var Sverigefinne, eller kriminell, eller nån som är värd att älska innan nån annan sa att jag var alla de där sakerna. När man är ensam finns inga ord för det man är, för det är ju ändå ingen som lyssnar. 

Oljefärg på jute, 50 x 50 cm, 2021

Men, i alla fall, anledningen till att jag blev kriminell var att jag inte hade några vänner förrän jag började på gymnasiet. Där träffade jag Helena, som blev min första kompis. När jag sen träffade hennes kompisar var det kört, för de såg ut som jag velat se ut sen högstadiet. De var veganer och djurrättsaktivister, och snart efter att jag träffat dem, hade jag hoppat av skolan för att börja mitt nya liv. 

Oljefärg och blyerts på jute, 70 x 99 cm, 2025

Mina nya vänner tyckte det var coolt att sno, så jag började göra det med, för jag ville ju också vara cool och att de skulle tycka om mig. Sen, när hela aktivistgrejen tog slut, så fortsatte jag att sno. Det var skönt att få allt man ville ha, det var bara att ta. Och jag märkte att det var det enda som fick mig att inte krascha. Det var som ett tryck inom mig som växte och växte, och det enda som fick trycket att lätta var att åka in till stan och sno tills det inte gjorde ont längre. 

Oljefärg, oljekrita och blyerts på jute, 116 x 89 cm, 2024

Jag såg fortfarande inte ut som en punkare, men jag hade hittat nåt annat att göra, nåt som fick dagarna att gå.

Oljefärg på jute, oljefärg på trä, 141 x 111 cm, 2020

Jag snodde skivor, böcker, kläder, men mest snodde jag mat. Jag jobbade ibland och fick pengar från soc ibland, och alla de pengarna gick åt till viktigare saker än mat, så jag snodde allt jag åt, till och med potatis. Jag var bra på att sno. Jag åkte sällan fast, och när jag gjorde det, så höll jag käften och då lade polisen oftast ner undersökningen för att det inte var lönt att satsa resurser på snatteri. Till slut blev jag ändå tvungen att prata med en socialpsykolog som skulle avgöra ifall jag skulle sitta i fängelse eller inte. Jag fick bara villkorligt, nog bara för att hon inte heller såg mig som kriminell.

Oljefärg och blyerts på jute, 55 x 41 cm, 2023

Efter ett tag slutade jag ändå sno, mest för att jag inte orkade längre. Jag orkade ingenting. Jag bara la mig ner och gav upp. Jag låg i min säng och tänkte på allt och inget på samma gång. 

Oljefärg på jute, 76 x 99 cm, 2024

Sen, efter en lång tid i terapi, vände det. Det vände och det blev bättre, och nu är det bra. Vad nu det ska betyda. Alltså, mitt liv är fortfarande inte bra. Mina föräldrar förstörde mig och jag har fortfarande inte lyckats bli hel från det. Kommer nog aldrig bli. Men jag antar att det är så livet är, och det är inte lönt att försöka kontrollera det, det är bara att låta sig svepas med.

Oljefärg och oljepastell på jute, 57 x 42 cm, 2024

Jag har inte snott nåt på tjugo år och ser fortfarande inte ut som en punkare. Nuförtiden kallas jag konstnär, för att jag målar tavlor och skriver såna här texter. Jag vet inte om det är så himla mycket bättre än att kallas tjuv, men vad ska man göra, det är bättre än ingenting.

Oljefärg på jute, 85 x 97 cm, 2025