Jag har alltid älskat science fiction

soloutställning i HAA-Galleria, Helsingfors, 9-31.1.2026

Foton: Sauli Sirviö

Jag var 25 när Ann-Britt bad mig måla för henne. Hon ville att jag skulle visa mina känslor, men jag visste inte hur man gjorde. Jag hade inte fått lära mig det som barn. Men nu skulle hon lära mig, och hon sa: måla Arg. Jag försökte, men det var pinsamt. Jag kunde inte måla, och inte känna mig Arg. Hon sa måla Glad, måla Ledsen, jag tänkte bara varför. Vad skulle jag med känslor till? Jag ville bara sluta må dåligt, sluta göra mig själv illa. Jag hade skurit in en delfin och andra bilder i min hud. Jag hade sett att andra skurit in såna raka streck på sig själva, och jag tänkte att deras problem förtjänade att tas på allvar. Mina egna problem var inte på riktigt. Ann-Britt sa att såna som haft barndomar som jag oftast inte lever särskilt länge. Hon tog mig på allvar. Jag var inte van vid det. För mig kändes inget i mitt liv som att det var på riktigt. Inte förrän jag träﬀade Ann-Britt.

Jag hade varit kriminell sen jag var tonåring, men jag slutade när jag började träﬀa Ann-Britt. Det var ändå bara för att skada mig själv som jag höll på med det där. Men nu hade jag inte längre nåt att göra på dagarna. Jag låg mest i min säng och tittade på tv. Jag var så ensam. I långa perioder var Ann-Britt den enda jag träﬀade. Vi slutade måla. Det funkade bara inte. Men Ann-Britt gav inte upp; vi provade andra metoder. Jag började ta olika mediciner och de fick upp mig ur sängen. Tre år efter att jag börjat träﬀa Ann-Britt, och målat för första gången, började jag på en konstskola. Det var Ann-Britts idé. Jag ville bli elektriker eller nåt, men hon tyckte att jag borde börja plugga igen. Det var hon som sa att jag var smart, inte dum och lat som jag trodde att jag var. Det var hon som stöttade mig, hon som fanns där, i alla mina med-och motgångar. Ann-Britt trodde på mig, en gång i veckan, i 13 år.

Nu är det 20 år sen jag målade den där första gången i terapin, sju sen Ann-Britt och jag sist sågs. Hon visste allt om mig då, nu har det hänt nya saker, saker hon inte vet. Jag har hemligheter igen. Jag undrar vad Ann-Britt gör nuförtiden. Arbetar hon fortfarande, hjälper hon andra, som hon hjälpte mig? Jag undrar hur hon har det, vad hon gör på sin fritid. Har hon barn? Jag frågade aldrig om sånt, om hennes liv. Det var viktigt för mig att vår relation skulle vara korrekt, att vi skulle fokusera på min terapi. Jag ville att hon bara skulle vara min terapeut, men med åren blev hon ändå mer än det. Hon blev min Ann-Britt.

Ann-Britt fick mig att förstå att jag hade en en berättelse som kunde förklara för andra varför jag var som jag var. Hon hjälpte mig att sätta ord på hur jag mådde.